Det är lite lustigt med den här bloggen.

När jag startade den var jag helt planlös när det gällde innehåll och inriktning. Jag var bara jättelycklig över att jag lyckats fixa en alldeles egen blogg. Jag saknar faktiskt den tiden. Jag var helt ostrategisk, sprang på alla bollar, tog jättefula bilder och inläggen varierade från högt till lågt. Men ack så skoj det var! Och kreativt.

Sedan hamnade jag av olika anledningar i retrosvängen. Jag bloggade om mina loppisfynd och min inredning. Jag blev medlem i ett retonätverk, fick många följare och var med i tidningar och fick blogga för en stor antiksajt. Jag bloggade även om retrotyger och alla fina klänningar jag lät sy upp. Det var en fantastiskt rolig tid. Jag njöt för fulla muggar.

Allt detta slutade abrupt när jag under ett års tid skulle leva i en evakueringslägenhet och fick packa ner alla pinaler. När jag insåg att jag på mina 36 kvadratmeter lyckats få ihop 92 lådor med bara loppisfynd fick jag ett sammanbrott. Under året i diasporan och när jag sedan återvände och inredde mitt hem igen, sålde jag av det mesta av allt jag samlat på mig. Jag kände mig helt dränerad. Jag slutade i princip att gå på loppisar. Jag bara stängde av. Och bloggen, min älskade blogg, dog i princip ut.

Och nu, nästan sex år efter mitt första inlägg har jag börjat blogga lite igen.

Och jag känner en liten spirande glädje i att återvända hit.

Så ni som följt mig under åren. Jag hoppas ni hänger kvar. Jag kommer återgå till min allra första utgångspunkt. Att skriva om ditten och datten. Ta skitfula bilder och bara vara här.

Det blir nog bra. Eller rättare sagt. Det kommer bli bra.

Over and out för den här gången!

Annonser